En av arbetarrörelsens första kändisar var mycket mer än den politiker som kunde dundra ”vet hut, vet sjufalt hut!”. Han var också författare till historiska romaner, med motiv från Blekinge, förstås. Hans livsgärning skedde väl främst i riksdagen och i Gävle. Men hans aska spreds på Hasslö väster om Karlskrona. Där står han också staty och det finns ett litet museum.

Fabian Månsson föddes på Hasslö i Blekinge skärgård, som son till en hemmansägare och fiskare. Den unge Fabian Månsson arbetade som rallare och grovarbetare innan han så småningom blev politiskt aktiv  och tidningsskribent. Från 1912 ledamot av riksdagens andra kammare.

Fil. hedersdoktor vid Uppsala Universitet 1932. Flitig skribent på politiska och historiska området.

Skrifter

Rättfärdiggörelsen genom tron, 1–2, (1916)

Sancte Eriks gård, 1–3, (1922–1926)

Gustav Vasa och Nils Dacke, 1–2, (1928–1930) del 3, (postumt 1948)

 

Fabian Månsson har skrivit en av den svenska arbetarrörelsens mest använda sånger vid sida av Internationalen och Arbetets söner, nämligen Stridssång.

Stridssång

av Fabian Månsson

 

Till vapen, kamrater! Se, viggarna ljunga,

och stormmolnen vältra sig, brandröda, tunga

ur öster, där nyss man en ljusning förnam.

Ur grändernas kyffen, ur vildmarkens kojor;

till vapen! förrn våldet i eviga bojor

slår fast vår för friheten kämpande stam.

 

Du svek mig, du rosende dröm om försoning.

Nå, må det bli kamp utan nåd och förskoning!

ty död eller frihet är allt jag begär.

Ej likar det honom bland trälar bli funnen

och slava med tungan utskuren ur munnen,

som nordmannablod uti ådrorna bär.

 

Jag gick där och slet och kung Frode jag födde.

Med svett och med hjärtblod hans yngel jag gödde,

det ur mina benpipor märgmusten sög.

Dock led jag det tåligt och tänkte: omsider

det varder nog ljusare, sällare tider,

då alla bli bröder och alla få nog!

 

Men då kom tyrannen med piskan och bojan

och bjöd mig att bliva som hunden vid kojan

och krypa och slicka förtryckarens fot;

så skulle helt visst icke lyckan mig svika,

jag skulle få bröd och en sillbit tillika

och fattiginrättningen sist ta mig emot.

 

Jag skulle ett ”hem” och en ”hustru” mig vinna;

få slavpiskarns skändade ”trotjänarinna”

och skänka mitt namn åt ett faderlöst barn.

Och efter som nöden hann slavskaran öda

så skulle jag avla och hon skulle föda

och fylla vakanser vid guldkungens kvarn.

 

Jag skulle var friboren längtan fördränka

och endast en gudsnådlig tanke få tänka,

som lyckats få nåd för prelatens censur:

att, eftersom guld ej i arv var mig givet,

så hade jag alls ingen rätt här i livet,

men stode i rang under stallarnas djur.

 

Vem? Jag? Jag, som tog första stegen på färden

vid handen av farfar, som slagits med världen

en gång, då bataljen vid Dennewitz stod;

som ägde en far, den för intet sig böjde,

och farbror, som domnad i blodpölen dröjde,

då negrernas frihet sköt upp utur blod.

 

Jag skulle bli slav! Nej, så djävlar anamma!

Om biltog och brödlös jag blir gör detsamma,

men frihet skall kämpa om fädernas jord;

så länge en man mäktar öppna ett öga,

så länge en trasa finns kvar av de höga,

de trotsiga, skumstänkta klippor i nord.

 

Jag hälsar er, frihetens, fylkade leder!

Det stundar till strid, låt mig få ibland eder

en plats under frihetens röda banér.

Jag kväves i tröghetens äckliga gömma,

vill ut! dit de sjudande dropparna tömma

sig ut ur mitt hjärta på slagfältet ner.

 

Och randas den dag, då jag friheten sviker

och ut ur dess led för en övermakt viker,

och feg eller trolös ur striden ses fly.

Då måtte mig fädernas skuggor förbanna,

och tankarnas ljus släckas ut ur min panna,

och tärnorna mig som en pestsmittad sky.

 

Och sviker jag även, ej rättvisan sviker,

den undran, men blott för ett ögonblick, viker

och skaffar i vildmarken stridbara män.

Och falla vi alla, ej sanningen faller –

den sönderslår bojor och bommar och galler

och samlar en skara till striden igen.